Tack för alla tankar, och alla meddelanden på facebook igår & sms & samtal.
Satt & läste igenom dom idag, och tårarna bara rinner på mig än idag.

Och förlåt för jag inte orkat svarat, men är tacksam för alla av er.
Och därför tar jag mig ork, trots smärtan som tar emot & se & skriva om detta,
för att ni ska veta vad som hänt.
Då det är lättare (ta inte detta fel) än att alla ska fråga hela tiden, så finns svaret här en gång & för alla,
då det är jobbigt & hela tiden påminnas, trots ja vet att det bara är omtanke ♥

Igår lämnade våra älskade vänner oss, åhhh.. Älskade älskade Laika, varför? varför?
Ja kan inte förstå! Det är så tomt, så tomt här.

Jag är ju hemma hos mamma & pappa som dom flesta vet, och dom bor uppe i skogen ovanför
e14.
Igår for jag & Melissa till storasyster Ylva & hälsade på, red en stund & fiskade lite.
På eftermiddagen kommer mamma förbi och hämtar oss, då Laika & Miki hade slitit sig hemma.
Laika hade suttit i kedja ute på gården, och andra sekunden var hon borta & halsbandet hade gått av.
Så vi satte oss i bilen, åkte hemmåt för att försöka kalla in dom.
Då Laika tidigare smitit, har hon kommit tillbaka 20 min senare/direkt när jag ropat.
Men vi hann inte ens komma halvvägs från Viskan till Torpshammar så fick ja samtalet av pappa
om att Tom ade sett 2 hundar liggandes efter vägen.
Åh, då gick de sen fort dit.

Åhh, det gjorde så ont inom mig innan ja kom till platsen, och detta hände vid 17.oo tiden.
17.2o kollade ja på klockan, sen upp & ser en jättestor fläck efter vägen & nått vitt liggandes på sidan
av vägen & utan & tänka på det hoppa ja ur innan ens mamma kunnat stanna bilen & sprang rätt fram där
folket stog runtom & fick syn på det jag inte hade hoppats på att det var , älskade lilla vän. Älskade Laika.
Där minns ja inte så ycket om vilka som var där, eller hur ja var men allt bara brast när ja insåg
att det inte fanns i nått liv i henne & vänder mig om & ser vad Melissa (lillasyster) fick se,
vilket inte alls var en vacker syn som hade tagit den värsta smällen.
Värst var att ja sen trodde Laika levde, när ja låg där & höll om henne tills ja fick inse att det var min
egen puls ja kände.

Åhh, kan nästan inte skriva.. De bara rinner tårar.
Vi satt nog där runt en timme, vid varsin sida av våra hundar.
Melissa hade täckt över Miki's kropp med sin kofta, så hon fick se de ändra vackra som var kvar på
henne & ansiktet hade ju klarat sig ♥ Men resten av henne var bara hemskt.
Laika hade klarat sig hyffsat, så vet inte riktigt vad hon dog av, då hon blödde från ena sidan av nosen bara.
Och chauffören som kört på dom, var inte kvar på platsen när vi kom dit.
Så vi kunde inte ställa några frågor. Eller något.
Efter att hört att polisen inte kom, så hjälpte storasyster Ylva mig & Melissa från platsen & hem,
medans Tommy (Ylvas kille) hjälpte till att få hem våra hundar på våran gård.

Björn & Robban kom strax därefter, och jag klarade inte av & vara hemma eller se Laika nå mer den dagen.
Så ja följde med dom till Sundsvall, för & hämta hennes älsklingfilt som hon haft sen hon var valp.
Och hennes älsklingsben, och boll som hon alltid lekte med & två saker till.
Resten slängde ja på sturt, då ja inte vill ha några minnen hemma.
Stannade i Sundsvall under natten.
Lyckades somna till en stund inatt, tills att ja vakna av att Laika gick upp i sängen & skulle
lägga sig bredvid mig, & vakna upp & sa åt henne & gå ner & inser då att det inte stämmer.
Att hon verkligen inte finns där, och de bara kröp i kroppen av mig att de kändes så verkligt.
Sen var min sömn för den natten över.
Vid 09.oo i morse kom mamma & pappa & hämtade mig & Robban & vi åkte till Torpshammar igen
för att begrava våra älskade.

När ja kom hem tog jag det starka steget & började med att lägga till Miki till rätta, så gott ja kunde.
Då ja erbjöd Melissa det, p.g.a det var alldeles för svårt & se hennes hund så.
Vilket ja tyckte var bra av henne, för hon ska inte minnas Miki så.
Så ja täckte över hennes lilla kropp så gott ja kunde med koftan hon fått,
för att slippa se de värsta. Och såg till att hon låg så bra hon kunde, torkade av ansiktet lite på henne
och la ner henne.

Sen kom det jobbigaste steget & se Laika igen , då ja ville att hon skulle ligga i sin filt.
Så satt & pyssla om med henne i en timme, torkade bort blodet.
La till henne & bäddade in henne i hennes älskade filt.
Och när Tommy kom med grävaren orkade ja inte vara med henne mer & de var mitt sista farväl.
Men hon fick iallafall sin älskade filt, som håller henne go' och varm nu, och sina saker som
betydde så mycket för henne ♥
Och kompisarna (Laika & Miki) fick sin plats precis bredvid varandra & de ända ja nu försöker så positivt med
är att dom iallafall måste dött lyckligt då dom jagade varndra ner dit, som dom alltid busar.
Och att det gick fort, att slippa se dom lida är en sjuk lättnad. Även fast ja inte hann ta farväl.
Men de kändes så hårt, då hon var en frisk hund i sina bästa år.
Skulle precis fylla fem år & jag har haft henne som valp & följ varenda steg hon tagit,
och bara en sekund senare så är hon helt plötsligt borta :'(

Men man ställer ju frågorna idag, dum som man är.
- Tänk om jag vare hemma?
- Tänk om jag tagit med henne som ha alltid brukar göra? Och som ja först tänkte göra?
- vad är oddsen att dom ska bli påkörd?
- Varför båda? Att båda dog?

Livet är bara så sjukt orättvisst. Åh ja vet inte ens hur ja ska orka denna natt, ensam själv för första gången.
Utan krafs under sängen, eller nån som ska lägga sig & mysa vid en.
Morra lite på maten som hon vaktar från Miki när hon går förbi.
Eller skälla till sådär jobbigt, vad som hellst.