Fyllde år i onsdags, Som ni vet blir jag bara yngre med tiden ;)
Jag hade en fin födelsedag, och tackar er alla för det. Samtidigt som detta är en väldigt jobbig vecka och månad för mig.

Något jag aldrig innan skulle ens erkänna då jag vill visa mig som stark för alla, men ibland måste man acceptera att det är okej för att vara ledsen. Något jag lärt mig på denna 2 åriga väg utan pappsen.
För att kunna lära sig acceptera och förstå det som hänt.

Men en stor bit var saknad på min födelsedag i år, det är min pappa. För omkring 2 år sedan kom han hem för och fira min dag och jag klarade inte ens av att se honoms sista dagar då jag visste att de va nära. 
Känslan man får, som man inte ville acceptera att snart så orkar inte pappa mer. 
Han kom hem över en dag från Hospice då han önskat att få vara hemma för en dag, samt för att fira mig.
Men jag klarade inte mer av än och sätta mig vid bordet vid middagen, vid familjen som var samlad. 
För att snabbt resa mig och gå igen. Jag smakade knappt ens på maten.

Jag vet att jag inte ska klandra mig själv, men det var en jobbig vecka för mig. Ångesten som satt i mig att ja lämnade honom och familjen vid bordet och åkte då ja inte klarade av att se honom i sin rullstol vid bordet, för svag för att kunna gå själv längre.
Den veckan efter hälsa ja inte på honom heller på Hospice och 1 vecka efter min födelsedag var så tog han sitt sista andetag där på hospice i sin säng.

Detta har ja kämpat med länge att inte lägga på mig själv, det är lätt och säga "det är okej, du har inte gjort något fel" men de är inte lätt att ta bort känslorna, skulden och ångesten inom mig.
Fanns så mycket som jag ville göra och säga, men jag kunde inte då jag inte ville vara ledsen framför honom.
Jag önska jag hade tagit vara på sista tiden jag hade med honom, jag önskar att jag hade vågat varit ledsen framför honom och få allt som ja behövt sagt. Jag önska att jag vågade krama honom oftare.
Han fråga om mig, han fråga varför jag aldrig sov över där och det gör ont i efterhand att ja aldrig gjorde det, för att rädslan för att släppta tårar i hans närhet tog över. Jag skyllde på massa saker om varför jag inte kunde.
Jag ville vara stark för honom, för familjen. Han verkade så stark, han VAR stark. Han var stålmannen för mig.

Detta har gett att jag knappt gett han besök på graven ens, har varit dit kanske 3 gånger. 
Att jag inte har accepterat detta och mina vänner sa till att jag fortfarande pratar om honom som han vore vid liv i nuet. De gav mig en tankeställare på hur läget ser ut för mig och att jag måste tillbaka till verkligheten.
Det var inte fören i slutet förra året som jag sökte hjälp och började acceptera det som hänt och började där efter att hantera detta.
Tror aldrig jag gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjort på senaste. Men de känns bättre, och jag har börjat sluta att klandra mig själv, vilket resulterar i att jag tänker efter och gör smartare val för mig själv. 
Har gjort en hel del dumma saker på senaste då jag slutade bry mig själv där ett tag, som jag heller inte pratat om. Mina ångest attacker jag hade innan, har blivit färre och det gör att jag vet att konstigt nog hjälper tårarna som jag släppt.

Så de jag vill säga är att jag saknar pappa enormt mycket, jag kan inte ta tillbaka tiden. Men jag kan säga till er att ta vara på den tid ni har med er familj och vänner och att det är okej att inte alltid vara stark, det är okej att vara ledsen och visa det. Det är okej att få hjälp och stöd, att fråga om hjälp av dina nära och kära.
Det är inte bra att stänga in känslorna som jag gjort, att vifta bort verkligheten än att hantera och acceptera de som händer direkt så man kan ta vara på tiden än att blunda för det oundvikliga. 
Det är något man ångrar sen.

Krama om varandra. Våga gråta, våga prata och fråga om hjälp.
Du behöver inte vara ensam, du är inte ensam.

‪#‎fuckcancer‬